Det är blandade känslor med att närma sej TD. På ett sätt vill man leva i ovisshet, på hoppet, att man kanske är gravid men sen igen håller man på att dö av spänning och oro av att inte få veta. Just idag känner jag mest för det första alternativet, att leva lite till i ovisshet eftersom jag känner att det kanske är kört redan. Jag vill inte se ett negativt svar på stickan!!! Har vi inte fått kämpa nog nu?! kunde det inte få vara vår tur?? suck, jag blir så ledsen.
Om ett par veckor har vi varit gifta 7 år och vi har fortfarande inget barn. Folk runtomkring oss har slutat fråga, de antar vel att allt inte står rätt till. Jag vet inte vilket som är hämskast, att inte bli frågad eller att bli det. Nä, det är nog att bli frågad. Nu kan man bara lida i tysthet och skämmas. För det gör jag fast jag vet att det inte är mitt fel. Eller egentligen är det ju mitt fel, annars hade vi vel barn om det inte vore för min förbannade endometrios. Den har förstört mitt/vårat liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar