Dagen då lilla E föddes

Dramatik var det från början till slut med lilla E. All bli tillverkad, att bli påväntad samt att födas. Men tur som är så är han en lugn liten kille, precis som han var i magen också även om allt annat runt omkring stormade.

Vi hade knappt skålat in det nya året då jag den 4 januari i v 34 skulle på ett av de tiotusentals ultraljuds kontroller igen. På grund av min svullnad och blodtrycket ville läkaren att jag skulle lämna  toxemi-blodprov. Sedan efteråt for jag och handlade, vankandes och haltandes. Jag var trött, slut och kroppen alldeles för tung. Konstigt nog köpte jag smoothies, saft och nötter redan nu som jag tänkt lagra inför förlossningen. Vad jag inte visste var att de skulle behövas redan de inkommande dagarna.

Läkaren ringde mej då jag kommit hem och sade att jag måste läggas in. Jag fattade noll... dethär hade jag inte ens haft en tanke på. Blev rädd. Maken var i stockholm och jag ringde honom att komma hem. Han var givetvis helt chockad. Vad jag inte visste då vara att han började gråta. Jag åkte till min syster som körde mej till sjukhuset, väl därinne sade läkaren att förlossningen skulle sättas igång genast med mediciner. Ja, försök till det alltså för det kan vara segt i dessa veckor att starta förlossningen. Jag fick tabletter vaginalt med jämna mellanrum, låg i ctg hur många gånger som helst men inte mycket hände. Efter de första 2 tabletterna kände jag lite molvärk men alla tabletter efter det var som rena rama sockerpillrena. Kändes ingenstans. Följande dag kom maken dit och igångsättningen fortsatte. Sedan började det hända saker: då jag gick på toa såg jag synvillor om små svarta djur på väggen, svimmade i dushen samt fick konstiga ryckningar i benen. På kvällen den 5.1 blev jag överförd till förlossningen där magnesiumdropp påbörjades. Rummet var mörkt och utan stimuli av tv, radio eller telefon. Maken fick vara med men fick inte prata högt eller mycket. Vila var ett måste. Jag fick urinkateter, hade kontinuerlig blodtrycksmätning och ctg, samt var fastande. Så spenderade jag natten före lilla E föddes. Morgonen kom och levervärdena var skyhöga, jag började skaka i kroppen. Då bestämdes att jag skulle snittas. Upp på op-bordet kravlade jag mej skakig men ändå helt lam som en grönsak av magnesiumdroppet. Epiduralen och spinalen sattes i ryggen och en stund senare hördes ett ljud alla föräldrar längtar efter: ett högt och klart barnaskrik. Han föddes kl. 9.56 på fredagsmorgonen. Han mådde relativt bra så jag fick se en glimt av honom före han fördes till barnintensiven. Vi var världens lyckligaste även om det blev som det blev. Det viktigaste var att han var här nu och levde. Maken var de första dagarna med honom, hade honom i hud mot hud ofta.

Jag blev en natt till på förlossningen med magnesiumdropp. Följande dag på kvällen flyttades jag till en annan avdelning. Barnmorskan var så vänlig, hon körde mej med sängen till barnavd.så att jag kunde träffa våran son. Han var så ynke liten men så perfekt ändå. Han låg hud mot hud med mej en stund. Dagen efter var jag på farten igen, pumpade mjölk åt honom och försökte gå och vara så mobil som möjligt. Jag var dock super trött och hade ganska mycket ont i ryggen. Efter en dryg vecka på barnintensiven hade mina kollegor avtalat med barnläkaren att vi skulle få flytta till en annan avdelning tillsammans (där jag jobbar), vanligtvis tar vi inte emot barn i v 34 men de var så snälla att fixa allt. Så då fick vi vara tilsammans i 1,5v före vi kom hem. Det kändes jättebra. Tack vare att vi fick vara tillsammans och träna med matningen fick vi igång amningen utan större problem. Idag helammar jag och han växer fint och är nöjd (på dagarna alltså, på nätterna vill han mest vara vaken:) Trots att det varit endel dramatik kring allt som gäller honom är han en glad kille som blir 1 månad snart. Vi kunde inte vara mera lyckliga som har honom. Att vara mamma är det bästa som hänt mej.

Vi tycker att allt kring förlossningen gått jättebra och smidigt trots allt, det enda som jag nu i efterhand fått skräck för är graviditeten. Den kunde inte ha varit värre. Ingen förlossningsskräck här inte utan bara gravid-skräck. Det har jag inte hört talas om tidigare!

Dagarna går utan att hinna med bloggen! På måndagen var vi på bilirubin kontroll igen och det hade tyvärr stigit, då var det 286 och gränsvärdet för blåljusbehandling är 300. Så på fredag ska det  bli ny kontroll. Nu sover han invid fönstert eftersom dagsljus bryter ner lite gulhet. Hoppas det hjälper. Vikten var 3056 gr på måndagen! Han växer så det knakar och kinderna har äntligen blivit runda. Då han föddes hade han inte ett gram av fett på kroppen.

Har nu tänkt endel på bloggen, vad jag ska göra med den. Just nu känns det som att jag måste nog sluta med den eftersom jag inte hinner med. Prioritering helt enkelt. Men jag velar...
Om skruttet är lugn och sover ikväll så ska jag börja skriva om förlossningen för er...

Åh, det gick jättebra igår! Bilirubinvärdet hade inte stigit, det låg på samma som i måndags. Och vikten hade gått upp 200 gr på 2 dagar. Så väl ätet! Nästa kontroll är på måndag. Vi har mina föräldrar här den här veckan så jag varken kan eller vill spendera så mycket tid på nätet. Så bilder och detaljer kring våran sjukhusvistelse får bli tills nästa vecka. Dessutom så somnade skruttet först kl. 8 imorse, dvs, jag var uppe hela natten med honom. Ögona vill liksom inte riktigt hålla sej öppna nu och orken tryter. Skulle ha varit skönt att få lite frisk luft efter en lång natt men nu är det alldeles för kallt att gå ut med honom. Synd. Kanske imorn.

Äntligen hemma!

Åh vad skönt det är att äntligen vara hemma efter snart 3 veckor på sjukhuset. Imorgon ska vi dock på blodprov och viktkontroll dit och vi hoppas att bilirubinvärdet inte stigit för mycket. Lilla skruttet sover mest hela tiden men vaknar själv upp för att äta. Jag helammar honom och är så glad att allt funkar fint fast han kommit så tidigt. Funderar på att börja en annan blogg om livet med honom, men jag är inte säker än. Måste ha lite tid på mej att fundera, fixa och ladda upp bilder. Tiden bara rinner iväg med en liten skrutt:)

en snabb uppdatering om våran son!!

Hej igen alla! Är hemma för ett par timmar bara och tänkte uppdatera er om vad som hänt. Vi har fått en underbar son den 6 januari med akut snitt kl 9.56 i v 34 !! Jag lades in för toxemi som bara blev värre och värre, spenderade 2 dygn i förlossningssalens intensivrum med magnesiumdropp, förlossningen satte inte igång trots försök så då blev det akut snitt två veckor sedan. Jag har repat mej jättebra. Lilla pojken vägde 2320 gr och var 43 cm lång. Han spenderade 1 vecka på barnintensiven men nu är vi tillsammans på en annan avdelning. Han har haft kämpit med att lära sej äta men nu går det bättre men gulheten trilskas och han har varit i blåljusbehandling 4 gånger. Än kan vi altså inte komma hem....  Detaljer kring var som hänt och bilder kommer då vi kommit hem :) Vill bara säga att han är världens underbaraste lilla knyte och vi är sååå lyckliga! Alldeles härligt att vara förälder.

Tack alla som lämnat komentarer och lyckönskningar!

gulp...

var på blodprov och ultraljud idag. Jag har havandeskapsförgiftning och ska läggas in idag. Ska fara om en timme typ. Imorgon sätter man igång förlossningen. Gissa om jag är rädd, dethär gick ju inte alls som planerat. Har varken dator eller mobil med nät så jag kanske inte kommer att skriva på ett tag. Och det västa av allt, min make är i stockholm. Hjälp.

Jag följer med andras bloggar men själv orkar jag inte skriva nåt. Jag är trött, trött och åter trött. Inte bara fysiskt utan på att vara gravid. Nu kunde det vara över helt enkelt. 7 månader räcker bra. Jag sover inte längre på nätterna så det gör att jag blir mera känslig för alla plågsamma plågor som den evinnerliga halsbrännan som är så stark att jag bara gråter, kissandet 1 gång i timmen, ryggbesvären som gör att jag inte kan vända mej i soffan eller sängen eller ens gå mer än nåra hundra meter osv. osv. Listan är oändlig men jag orkar inte rada opp allt. Måste bara säga att jag aldrig kunde tro att det kunde vara såhär jobbigt att vara gravid. Ber en bön på kvällarna att pojken skall bli redo att komma snart, det är ju så många veckor kvar. Klag klag klag. Jag vet men nu är jag så trött på dethär. Och jag tycker faktist att ivf:are har lika stor rätt som andra vanliga fertila att klaga på sina krämpor. Vi är vel inga super människor som måste tycka att allt är så himla underbart och fint bara för att man kämpat i åratal. Suck alltså, hoppas humöret är bättre imorn.