gråtiga dagen

Oj oj vad jag har gråtit idag. Jag bestämde mej för att kolla på avsnitt 4 och 5 av drömmen om ett barn på nätet. Jag kunde liksom inte sluta gråta, tur att jag var ensam så jag fick gråta ifred. För det känns befriande att gråta. Jag undrar hur icke barnlösa känner då de ser på programmet? det skulle vara intressant att veta, men i mitt hjärta vet jag precis hur ont det gör. Det river, sliter, bränner i hjärtat och kroppen och stundvis tappar man nästan befattningen i sin sorg. Och nu i dagens läge undrar jag hur vi har orkat med 7 behandlingar? Hur gjorde vi? jag har ingen aning faktist. Det är konstigt hur identiteten om att vara barnlös har bränt fast sej i hjärtat fast jag har en liten i magen. Och Åhhh, vad jag önskar att det ska gå bra för alla i programmet. Och inte blev det bättre med gråtandet för då jag satt på tv:n så kom ett program om en ung tjej som tagit livet av sej genom att hoppa under metron, det var hennes pappa som talade om livet efter och att årka leva vidare. Buuuäääääää....