varför kan jag inte någongång bara få vara normal?

Chocken efter fredagens nyhet har satt igång många tankar och känslor. Dock inte bara positiva. Det har faktist varit jättejobbigt. Nu när jag är gravid ska jag ju bara njuta- men det har jag inte gjort. Jag hade lägtat efter att bara vara en normal gravid kvinna, men ännu en gång efter alla dessa år av behandlingar ska allting bara vara så jävla "special".  Tack för att ni orkat kommentera, även om jag inte orkar skriva varje dag nu så läser jag era kommentarer.  Våran oro och stress ligger nu i valet att ta bort ett foster. Någon undrade varför och det beror på att 90% av triplets föds under v 30 och då är risken mycket stor för att alla dör eller blir sjuka. Genom att ta bort en minskas risken och chansern ökar avsevärt att få ett /två levande friska barn. Såhär stod det på nätet:


"Couples who are expecting three or more babies may wish, or be advised, to consider reducing the number of viable fetuses to two. The reduction procedure is usually performed between the 10th and 12th weeks of pregnancy by injecting one or more of the fetuses. Fetal reduction increases the chance of a mother having one or two healthy babies instead of a miscarriage or very premature delivery of three or more babies who are much more likely to die or to suffer from long-term disability."

Jag vill inte vara den som tar beslutet till selektiv abort men heller vill jag inte riskera allas liv med prematuritet. Fy vad hemskt.  Det känns som jag/vi håller på att tappa kontrollen om allt, känner mej tung i huvudet, trött och vill bara glömma problemen.... Varför trodde jag att allt skulle ordna sej bara jag blev gravid? naivt, nu vet jag bättre. Nu väntar vi såå på den där remissen som ska dyka upp om 1-2 veckor.