Igår var jag och lämnade blodprov igen, HB var fortfarande nästan samma, 109. Och jag som verkligen har tagit järntabletter, vissa dagar 100mgx2. Jag har ätit massor av järnrik mat oxå (förutom kött). Men det har ju inte hjälpt....Känner mej trött och slut efter jobbet, ligger mest i soffan. Och då jag engång lagt mej ner, kommer jag inte opp igen. För om jag ska stiga upp känner jag verkligen hur stel och sjukt jag har i kroppen (mest benen, symfysen, nedre magen, och vänstra benet vill liksom inte lyda). Jag vankar fram som en gammal gumma, det måste nog se ganska komiskt ut.
Jag tror att det är lilla döda A som trycker på längst ner mot cervix. För då jag går mycket på jobbet har jag lite svårt att gå pga. trycket. Det känns väldigt obehagligt. Men det går över då jag lägger mej. Borde nog ta upp det på nästa besök på rådgivningen. För visst är jag rädd för en förtidig förlossning. Det kan jag inte neka till. Livrädd faktist.
Men pojken sparkar och rör sej mycket, känner av honom ofta. Även på jobbet. Det gör mej så otroligt glad, känns som jag har en liten hemlighet i magen och då börjar jag plötsligt le när jag känner honom. Det är konstigt att man redan nu kan vara så kär i sitt barn. Så kär att jag knappt kan fatta att det är möjligt. För honom är alla krämpor värda.
Å vad mysigt att få känna sin lilla bebis där inne! Blir så otroligt glad för din skull, all lycka till er!
SvaraRaderaKRAM
Ja, tack lilla bönan, jag önskar så att alla ivf:are får uppleva detta. Och det får de flesta, det tar bara tid, själv har denna dröm blivit sann först efter många år och jag är så tacksam för att vi inte gett upp tidigare. Önskar dej sååå lycka till nu! stora kramar.
SvaraRaderaVisst är det underbart med sparkarna:)
SvaraRaderaJa jag antar att de första veckorna går långsammast. Sen är det ju bara att vänta in förlossningen och att känna barnet växa inuti sig. Än så länge vet jag inte ens om något lever i mig. Tyvärr så har de ingen ledig til för VUL tidigare än om 2v, vilket innebär att jag bara måste vänta. Om det ändå inte vore för att vårt förra misslyckande gror inom mig. Då trodde jag att jag var gravid och jag hade inte en tanke på att om man inte blödde så kunde embryoet ändå ha dött. Jag hoppas inte att man måste uppleva det ännu en gång.
SvaraRadera