känslig och gråtig

Gråtig och känslig det är mitt andra namn just nu. Vet inte riktigt varför men det känns som allt och alla gör att jag börjar böla. Jag gråter för att lilla A är död, att jag är orolig för att pojken mår bra och för hans navelstrång, jag gråter för att det inte är januari nu så att vi snart får träffa våran bebis, jag gråter för att jag konstant får oroa mej då jag äntligen blivit gravid, gråter för barnlösheten som fortfarande bränner i  mitt hjärta, orättvisan att  andra får bli föräldrar så där bara på ett nafs. Dagligen hör man om par som nu är gravida eller fått sitt andra eller tredje barn. Kommer känslan av att vara ofrivilligt barnlös någonsin att försvinna även om vi skulle få våran pojke? Jag tror inte det. Det bränner fortfarande i mitt hjärta på samma sätt som tidigare även om jag är gravid. Och jag gravid? tror inte jag riktigt fattat att det hänt oss. Nää, det är nog någon annans liv jag skriver om här..

Känner mej även super-trött, sover typ 11-12 timmar per natt (har ju semester nu) och jag har ännu inte orkat resa till mina föräldrar som jag borde ha gjort på måndagen. Bara tanken på att ta bussen tidigt på morgonen och sedan sitta på båten en halv dag lockar inte. Imorgon gör jag nytt försök för bara jag kommit dit känns det så skönt med naturen omkring och mammas mat. Det vet jag, men tills dess ska jag ligga här i soffan och tycka lite mera synd om mej och den orättvisa världen.

idag v 22 (21+1)