Berg- och dalbana

Det känns som jag väntar på något otroligt stort nu. Om jag för en sekund "glömmer bort" att det är ET nästa vecka och sekunden efter kommer på det, pirrar det i magen och jag svävar på moln. Åh, jag har aldrig varit så här förväntansfull tidigare (eller kanske jag har, men isåfall har jag glömt det). Jag räknar dagar och timmar. Första delmålet är ULet på fredag, då får jag planen för inkommande vecka. Men ju mer jag sedan tänker på det, går mina känslor över i tvivel, rädsla och ångest. Vad om...vad om... fan, kan man inte bara få vara, utan att tänka såååå mycket hela tiden? vad om det går vägen? kommer graviditeten att vara normal? hur skulle våran bebis se ut? blir det locking eller rakt hår?  Sekunden efter har jag skuldkänslor för att jag ens vågar tänka sådana stora tankar. Jag intalar mej att inte drömma för mycket, för inte kunde vel vi ha sådan tur?