Tack för era fina kommentarer. De värmer...
I måndags var den hemskaste dagen på mycket mycket länge, det kändes som våran värld rasade samman.  Allt hopp och glädje vi kännt över de två liven i min mage kändes som bortblåst.. Vad hade vi egentligen inbillat oss? att vi skulle få barn efter alla dessa år?  Nähä, var inte dumma nu. Varför måsta ena tvillingen dö efter 16 v i min mage? Det hoppfulla i det hela var att B fortfarnde var vid liv. Sammandragningarna fortsatte dock hela måndagen och tisdagen och vi trodde att loppet var kört, snart skulle de komma ut.  På onsdag kanske de blev liiite bättre. På tisdag ringde de från universitetskliniken och ville att vi skulle komma in på onsdag kl. 10. Så, dit for vi efter en sömnlös natt igen. Ultraljudet visade att A  hade dött för typ 1-1,5 vecka sedan. Varför visste man ju inte. Jag frågade om det kunde ha med att C hade dött och att B varit dess enäggstvilling. Det var mycket möjligt tyckte läkaren. Livmodermunnen hade varken mjuknat eller förkortats, så läkaren trodde inte att de skulle komma ut. Hon trodde att A skulle skrumpna ihop och att B skulle fortsätta växa normalt. Men risken är nu högre för missfall på B oxå- trots allt. Läkarens teori vara att då A dött började jag få som en liten inflammation i livmodern, som man kan få då ena fostret dör. Därför har jag haft sammandragningar och mått dåligt men ändå inte blött. Det skulle gå över tyckte hon. Vi skulle komma dit igen om 2 veckor för ultraljud när sjukledigheten var slut.

Nu är vi så tacksamma för att B mår bra. Det är en pojke. Nu kallar vi honom med det namn som han antagligen kommer att få då han föds. Vi försöker koncentrera oss på honom så mycket som möjligt och glömma allt annat. Men det sticker i mitt hjärta då jag tänker på den döda A inne i mej. Det var ju inte såhär det skulle gå.