Som alltid före FET är jag supernervös, min mage slår volter och jag mår illa. Överföringarna brukar ju vara så smärtsamma att jag rent ut sagt skriker. Jag gör allt för att hålla mej lugn men det går inte. Det där hämska sticket djupt inne i livodern, som en kniv som raspar runt kan jag inte vänja mej vid. Men tur som är går det relativt snabbt, typ 5 minuter så är det över. Igår var jag ensam på överföringen och tur som var kunde jag hålla barnmorskan i handen, hennes fingrar var nog vita efter att jag kramat dem så hårt. Jag bad om ursäkt flera gånger, skämdes nog en aning. Igår gick det dock rättså bra, läkaren hittade snabbt det rätta stället i livmodern och det hela var över snabbt. Jag hoppade glatt upp från britsen, inget ont, ingen blödning. Satte mej i bilen, kramade hunden och körde hem. När det äntligen är över kan jag slappna av. Kanske lite för bra trots allt....
Igår kväll skulle jag då påbörja Lugesteron, (progesteron) ett hormon som ska uppehålla graviditeten. Då jag hoppat i sängen och redan släckt lampan kom jag plötsligt ihåg medicinen. Ve och fasa! om jag skulle ha glömt, blev riktigt rädd om jag så lätt kunde sabba allt. Satt på telefonens reminder för att absolut komma ihåg lugesteronet imorn. Jag får ju besök imorgon av min barndomsvän med sina två barn, så det kan finnas risk för att glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar