Dagen då lilla E föddes

Dramatik var det från början till slut med lilla E. All bli tillverkad, att bli påväntad samt att födas. Men tur som är så är han en lugn liten kille, precis som han var i magen också även om allt annat runt omkring stormade.

Vi hade knappt skålat in det nya året då jag den 4 januari i v 34 skulle på ett av de tiotusentals ultraljuds kontroller igen. På grund av min svullnad och blodtrycket ville läkaren att jag skulle lämna  toxemi-blodprov. Sedan efteråt for jag och handlade, vankandes och haltandes. Jag var trött, slut och kroppen alldeles för tung. Konstigt nog köpte jag smoothies, saft och nötter redan nu som jag tänkt lagra inför förlossningen. Vad jag inte visste var att de skulle behövas redan de inkommande dagarna.

Läkaren ringde mej då jag kommit hem och sade att jag måste läggas in. Jag fattade noll... dethär hade jag inte ens haft en tanke på. Blev rädd. Maken var i stockholm och jag ringde honom att komma hem. Han var givetvis helt chockad. Vad jag inte visste då vara att han började gråta. Jag åkte till min syster som körde mej till sjukhuset, väl därinne sade läkaren att förlossningen skulle sättas igång genast med mediciner. Ja, försök till det alltså för det kan vara segt i dessa veckor att starta förlossningen. Jag fick tabletter vaginalt med jämna mellanrum, låg i ctg hur många gånger som helst men inte mycket hände. Efter de första 2 tabletterna kände jag lite molvärk men alla tabletter efter det var som rena rama sockerpillrena. Kändes ingenstans. Följande dag kom maken dit och igångsättningen fortsatte. Sedan började det hända saker: då jag gick på toa såg jag synvillor om små svarta djur på väggen, svimmade i dushen samt fick konstiga ryckningar i benen. På kvällen den 5.1 blev jag överförd till förlossningen där magnesiumdropp påbörjades. Rummet var mörkt och utan stimuli av tv, radio eller telefon. Maken fick vara med men fick inte prata högt eller mycket. Vila var ett måste. Jag fick urinkateter, hade kontinuerlig blodtrycksmätning och ctg, samt var fastande. Så spenderade jag natten före lilla E föddes. Morgonen kom och levervärdena var skyhöga, jag började skaka i kroppen. Då bestämdes att jag skulle snittas. Upp på op-bordet kravlade jag mej skakig men ändå helt lam som en grönsak av magnesiumdroppet. Epiduralen och spinalen sattes i ryggen och en stund senare hördes ett ljud alla föräldrar längtar efter: ett högt och klart barnaskrik. Han föddes kl. 9.56 på fredagsmorgonen. Han mådde relativt bra så jag fick se en glimt av honom före han fördes till barnintensiven. Vi var världens lyckligaste även om det blev som det blev. Det viktigaste var att han var här nu och levde. Maken var de första dagarna med honom, hade honom i hud mot hud ofta.

Jag blev en natt till på förlossningen med magnesiumdropp. Följande dag på kvällen flyttades jag till en annan avdelning. Barnmorskan var så vänlig, hon körde mej med sängen till barnavd.så att jag kunde träffa våran son. Han var så ynke liten men så perfekt ändå. Han låg hud mot hud med mej en stund. Dagen efter var jag på farten igen, pumpade mjölk åt honom och försökte gå och vara så mobil som möjligt. Jag var dock super trött och hade ganska mycket ont i ryggen. Efter en dryg vecka på barnintensiven hade mina kollegor avtalat med barnläkaren att vi skulle få flytta till en annan avdelning tillsammans (där jag jobbar), vanligtvis tar vi inte emot barn i v 34 men de var så snälla att fixa allt. Så då fick vi vara tilsammans i 1,5v före vi kom hem. Det kändes jättebra. Tack vare att vi fick vara tillsammans och träna med matningen fick vi igång amningen utan större problem. Idag helammar jag och han växer fint och är nöjd (på dagarna alltså, på nätterna vill han mest vara vaken:) Trots att det varit endel dramatik kring allt som gäller honom är han en glad kille som blir 1 månad snart. Vi kunde inte vara mera lyckliga som har honom. Att vara mamma är det bästa som hänt mej.

Vi tycker att allt kring förlossningen gått jättebra och smidigt trots allt, det enda som jag nu i efterhand fått skräck för är graviditeten. Den kunde inte ha varit värre. Ingen förlossningsskräck här inte utan bara gravid-skräck. Det har jag inte hört talas om tidigare!

Dagarna går utan att hinna med bloggen! På måndagen var vi på bilirubin kontroll igen och det hade tyvärr stigit, då var det 286 och gränsvärdet för blåljusbehandling är 300. Så på fredag ska det  bli ny kontroll. Nu sover han invid fönstert eftersom dagsljus bryter ner lite gulhet. Hoppas det hjälper. Vikten var 3056 gr på måndagen! Han växer så det knakar och kinderna har äntligen blivit runda. Då han föddes hade han inte ett gram av fett på kroppen.

Har nu tänkt endel på bloggen, vad jag ska göra med den. Just nu känns det som att jag måste nog sluta med den eftersom jag inte hinner med. Prioritering helt enkelt. Men jag velar...
Om skruttet är lugn och sover ikväll så ska jag börja skriva om förlossningen för er...

Åh, det gick jättebra igår! Bilirubinvärdet hade inte stigit, det låg på samma som i måndags. Och vikten hade gått upp 200 gr på 2 dagar. Så väl ätet! Nästa kontroll är på måndag. Vi har mina föräldrar här den här veckan så jag varken kan eller vill spendera så mycket tid på nätet. Så bilder och detaljer kring våran sjukhusvistelse får bli tills nästa vecka. Dessutom så somnade skruttet först kl. 8 imorse, dvs, jag var uppe hela natten med honom. Ögona vill liksom inte riktigt hålla sej öppna nu och orken tryter. Skulle ha varit skönt att få lite frisk luft efter en lång natt men nu är det alldeles för kallt att gå ut med honom. Synd. Kanske imorn.

Äntligen hemma!

Åh vad skönt det är att äntligen vara hemma efter snart 3 veckor på sjukhuset. Imorgon ska vi dock på blodprov och viktkontroll dit och vi hoppas att bilirubinvärdet inte stigit för mycket. Lilla skruttet sover mest hela tiden men vaknar själv upp för att äta. Jag helammar honom och är så glad att allt funkar fint fast han kommit så tidigt. Funderar på att börja en annan blogg om livet med honom, men jag är inte säker än. Måste ha lite tid på mej att fundera, fixa och ladda upp bilder. Tiden bara rinner iväg med en liten skrutt:)

en snabb uppdatering om våran son!!

Hej igen alla! Är hemma för ett par timmar bara och tänkte uppdatera er om vad som hänt. Vi har fått en underbar son den 6 januari med akut snitt kl 9.56 i v 34 !! Jag lades in för toxemi som bara blev värre och värre, spenderade 2 dygn i förlossningssalens intensivrum med magnesiumdropp, förlossningen satte inte igång trots försök så då blev det akut snitt två veckor sedan. Jag har repat mej jättebra. Lilla pojken vägde 2320 gr och var 43 cm lång. Han spenderade 1 vecka på barnintensiven men nu är vi tillsammans på en annan avdelning. Han har haft kämpit med att lära sej äta men nu går det bättre men gulheten trilskas och han har varit i blåljusbehandling 4 gånger. Än kan vi altså inte komma hem....  Detaljer kring var som hänt och bilder kommer då vi kommit hem :) Vill bara säga att han är världens underbaraste lilla knyte och vi är sååå lyckliga! Alldeles härligt att vara förälder.

Tack alla som lämnat komentarer och lyckönskningar!

gulp...

var på blodprov och ultraljud idag. Jag har havandeskapsförgiftning och ska läggas in idag. Ska fara om en timme typ. Imorgon sätter man igång förlossningen. Gissa om jag är rädd, dethär gick ju inte alls som planerat. Har varken dator eller mobil med nät så jag kanske inte kommer att skriva på ett tag. Och det västa av allt, min make är i stockholm. Hjälp.

Jag följer med andras bloggar men själv orkar jag inte skriva nåt. Jag är trött, trött och åter trött. Inte bara fysiskt utan på att vara gravid. Nu kunde det vara över helt enkelt. 7 månader räcker bra. Jag sover inte längre på nätterna så det gör att jag blir mera känslig för alla plågsamma plågor som den evinnerliga halsbrännan som är så stark att jag bara gråter, kissandet 1 gång i timmen, ryggbesvären som gör att jag inte kan vända mej i soffan eller sängen eller ens gå mer än nåra hundra meter osv. osv. Listan är oändlig men jag orkar inte rada opp allt. Måste bara säga att jag aldrig kunde tro att det kunde vara såhär jobbigt att vara gravid. Ber en bön på kvällarna att pojken skall bli redo att komma snart, det är ju så många veckor kvar. Klag klag klag. Jag vet men nu är jag så trött på dethär. Och jag tycker faktist att ivf:are har lika stor rätt som andra vanliga fertila att klaga på sina krämpor. Vi är vel inga super människor som måste tycka att allt är så himla underbart och fint bara för att man kämpat i åratal. Suck alltså, hoppas humöret är bättre imorn.

lite tankar på årets sista dag, rapport om krämpor samt sista ultraljudet. Gott nytt år alla!

I arla morgonstund sitter jag här med en kopp te framför min (icke så väl fungerande) dator. Ska försöka plita ner nåra rader såhär på årets sista dag. Imorn är det ju 2012, jippii, känns underbart att äntligen byta år. Det är ju inte minsann varje år man haft den känslan. Mest sorg och vemod över att ett år igen passerat utan barn, men nu är vårat år kommet. Hoppas vi, för än är vi inte i mål men på god väg för om sisådär några fnuttiga ynkliga snabba ( i wish) veckor hoppas vi ha en son i våran famn. Något vi bara kunnat drömma om tidigare.

Nåja, julen kom och gick utan någon dramatik. Vi är tillbaka hemma efter julvisiten och skönt är vel det. Att resa (om än korta resor) tär på nuförtiden. Angående graviditeten så börjar min kropp tycka att det är för tungt. Jag berättade ju om svullnaden i händerna som är minst sagt invalidiserande. Det fortsätter, men akupunkturen har tagit bort smärtan. Mätte mina fingrars tjocklek (haha, när man inte har bättre för sej) och de var alla typ 2 cm tjocka. Prinskorvar, helt enkelt. Inte snyggt direkt men det är klumpigheten och fumligheten som är jobbigast. Sedan några veckor (kanske en månad tror jag) har sömnlösheten satt in. Kroppen vill vila men jag får ingen sömn. Kollar in klockan men en timmes mellanrum på natten och går och kissar ungefär 5-6 gånger. Det blir inte mycket sömn efter det. Har sett att andra bloggare oxå lider av sömnlöshet i slutskedet av graviditeten. Tur att jag kan ta det lungt och sova på dagen om så behövs. Toaspringandet har definitivt ökat på senare tid, barnet börjar ligga lägre nu antar jag. Många klagar på att barnet sparkar eller buffar upp mot revbenen men än har jag inte fått nåt mot revbenen. Övremagen är liksom tom...
I övrigt så har pojken rört på sej rättså bra, lite känner jag att rörelserna förändrats med tiden då han har mindre utrymme och någon blödning har jag ej haft. Under julveckan hade jag brunflytning igen, men inget annat. Mensvärk och sammandragningar har jag emellanåt, ibland kan sammandragningarna vara så starka att jag pustar och måste koncentrera mej på andningen. Häromkvällen då jag hade mycket sammandragningar betämde jag mej för att göra de sista förberedelserna inför pojkens ankomst. Det bidde att börja tvätta alla kläder, sortera, tvätta spjälsängen, installera mobilen, köpa blöjor och de sista prylarna som behövdes. Nu är allt gjort (eller njaa, bb-väskan är inte packad än, men den kan gott vänta ett tag till). Och jag är sååå glad att jag inköpt babykläder under graviditetens gång, det skulle jag aldrig orka med nu. Hur roligt det än är att shoppa :)

För nåra dagar sedan var jag till ett shoppingcenter med syrran för att kolla in reorna. Det slutade med att hon nästintill fick bära ut mej. Jag har en nerv i kläm i ryggslutet som gör att höger ben inte fungerar, då jag stiger på benet är det som elektriska stötar.  Efter bara typ 40 minueter slutade shoppingresan i att jag vankandes med tårar i ögona leddes till bilen och kuskades bums hem. Syrran kallar min gångstil för "det sjunkande skeppet". Det knakar i benen och lederna, vaggas och stönas då jag går. Känner att kroppen verkligen är påfrestad av all vikt och tryck av barnet och hoppas verkligen att detta är det första som blir bättre efter förlossningen. Även om jag vet att det kan ta sin lilla tid. För jag känner mej som en skurk som använder handikappsparkeringen ibland. Annars är det alldeles för lång väg att gå och jag fasar för att jag inte klarar mej tillbaka till bilen ensam ifall jag nu är någonstans med bilen. Att köra bil undviker jag ju nuförtiden ändå.

På tisdagen var jag på ultraljud igen. Pojken hade växt bra, vikten var nu 2,2 kg. Läkaren tyckte inte om min svullnad och blodtrycket var förhöjt. Därav blev jag ordinerad att lämna toxemi-prover (havandeskapsförgiftning) och blev sedan på eftermiddagen uppringd för att nåra värden var förhöjda och att jag måste mäta blodtrycket dagligen samt komma in på kontroll + prover nästa vecka. Det blir på nästa onsdag igen. Hemma har blodtrycket varit normalt iallafall.

Ikväll ska det bli en lugn middag hos en vän. Inget fest och stohej som tur är. Då skull jag nog gå under :) Jag vill önska alla läsare en riktigt trevlig nyårskväll  men ännu viktigare ett riktigt fint och givande år 2012 (där alla ofrivlilligtbarnlösa plussar och får sitt efterlängtade barn försås :)

God jul

Lite sent men ändå god julhelg till alla!

akupunktur

nja, såhär leende kanske jag inte var direkt....

Idag fick jag akupunktur för andra gången mot min svullnad. Efter första behandlingen kände jag inget speciellt men nu tycker jag att fingrarna går bättre att böja. Jag har mera kraft i handen helt enkelt. Nå, det är ju som värst på morgonen så vi får se imorn om det går att borsta tänderna eller håret med en hand :) So long so good. Efter julen ska jag göra den 3:e behandlingen tror jag. Det är så snällt av henne att göra det så där bara så idag köpte jag ett par superfina yllesockor i svart och rosa med högt skaft som hon ska få som tack. Och så köper jag lite godis till det oxå.